Koh Chang
Sista tiden i Ciang Mai spenderades ungefär på samma vis som de
första dagarna. Lina fyllde 21 och det firades med ännu ett Bio-besök.
Komiskt nog blev vi pga av de två biobesöken förkylda eftersom biosalen
var utrustad med AC. Sådana lyxting är vi inte vana vid.
Lina tackar massvis för alla grattis!
På marknaden den sista kvällen träffade Lina på en svensk kvinna som
ställde frågan om Lina var norsk.
Lina blev chockad över frågan och svarade av någon märklig anledning
på hemsnickrad norska att "Nej, jeg er svensk".
Hela samtalet blev sedan lite mysko, då kvinnan påpekade att de kläder Lina
och hon stod och fingrade på påminde starkt om några märkeskläder.
Lina kan inget om märkeskläder.
Vi installerade oss på en skramlig nattbuss den tjugotredje som nådde Bangkok
vid sextiden på morgonen. Därifrån förflyttades vi oss smidigt mot en annan buss-
station. En femtimmarsfärd med buss mot hamnen, och sedan båt till Koh Chang!
Nu är vi alltså på Koh Chang där vi valde det boende som Per bodde på för två år sedan.
Boendet heter "Porn Bungalow" men har ingenting med porr att göra.
Däremot har de lätt den mysigaste restaurangen som vi besökt i Thailand.
Vårat boende är kanske inte världens lyxigaste, men ack så mysigt! Vi ska se till att ge
er en rejäl inblick i hur Koh Chang ser ut framöver.
Igår hände något märkligt. Världen är liten!
Igår var vi ute och traskade lite då en taxi for förbi oss. Plötsligt hörde vi att det var några
som ropade våra namn. Vi ignorerade det först, ty ingen känner väl oss?!
När vår blick klarnat såg vi till vår förvåning och glädje att det var Lenita, Ecke o Valle som
satt och vinkade åt oss. (75% av familjen Jansson/Björk som vi bodde hos i Sydney).
Det blev ett glatt återseende och lyckträffen var att de bokat in sig i grannanläggningen.
Chiang Mai
.. Det är bäst att vi tar allting från början.
För några dagar sedan (tidräkning existerar knappt längre, alla dagar känns
som julafton) åkte vi från Ranong med en nattbuss mot Bangkok.
Guesthouseföreståndaren i Ranong sa till oss att värdinnan på nattbussen
inte kunde någon engelska, därför skulle vi bara hänga på som iglar då det blev
stopp vid en rastplats för att se till att även vi skulle få någon mat i magen.
Vi gjorde som vi blev tillsagda.
Då bussen stannade följde vi våra reskamrater hack i häl och fick precis som
de andra resenärerna äta gratismat.
Vi var framme i Bangkok vid femtiden och tog då en ny buss mot Chiang Mai.
När det blev rastningsdags på denna turen gjorde vi precis som vid det
föregående stoppet. Vi hängde på våra medpassagerare mot en servering.
De flesta gick dock på toaletten så vi tog tillfället i akt att ställa oss längst fram
i matkön.
Serveringspersonalen tittade på våran bussbiljett och sa att matkupongen
saknades. Vi såg undrande ut. Personalen orkade inte med något krångel
med tröga svenskar så de gav oss lite gratisris med tillbehör.
Det var i detta läget som vi märkte att ingen av våra medpassagerare åt.
Ingen hade matbiljett. Inte dom, inte vi. Det gick upp för oss att vi hade
snikat åt oss maten. Men vaddå? Man ska vara lite om sig och kring sig!
Trots våran fräckhet kom vi fram helskinnade till Chiang Mai, staden i norra
Thailand (som inte är ett dugg kall på nätterna). Vi går som i en bastu hela
dagarna. Här är det varmare än vad det någonsin varit, men trots att vi svettas
mer än vad vi gjorde i pubertetsåldern så går det fint.
Vi börjar antagligen bli vana med värmen.
Här i Chiang Mai installerade vi oss på "Grace Guesthouse", där de serverar
både indisk o thailändsk mat. Per fyller sin mage med det alldeles speciella
kaffet framställt av det alldeles speciella folket i de närliggande bergsbyarna.
Vi har vandrat som sjutton gata upp och gata ner. På kvällarna fylls gatorna
med marknadsstånd och vi kan inte låta bli att titta, klämma och köpa.
Vi har båda två blivit enormt skickliga på att pruta. Nuförtiden ingår prutningen
i vår vardag så till den milda grad att vi är rädda för att glömma bort oss då vi
kommer hem och ska handla på ICA.
Ikväll utforskade vi söndagsmarknaden som sträckte sig flera kilometer åt
flera håll. Våra ben värker som sjutton.
Tidigare idag lyxade vi med bio för 90 baht / biljett (18 kronor).
Vi såg "Vantage Point" och den var definitivt inte värd en krona mer.
En parantes för er som orkar:
I Ranong köpte Per sitt femte par solglasögon. Dessa var jättefina.
Lina köpte också ett par. Dessa fick Per låna då han glömde sitt femte par glasögon
i en taxi mellan buss-stationerna i Bangkok. Ingen av oss blev förvånade över förlusten.
Nu har Per inhandlat sina sjätte och förhoppningsvis sista par solglasögon.
Håll tummarna!
Ranong & Burma.
I söndags var det dags för våran åttatimmars-tur från Koh Samui
till Ranong.
På något vis lyckas dock alltid thailändarna förlänga
restiden ytterligare så vi var framme i Ranong efter elva timmar med
båt, buss o minibuss.
Som grädden på moset firades även det thailändska nyåret just på
våran förflyttningsdag, detta ledde till att vi fick finna oss i att bli
genomblöta i och med att de firar med ett hejdundrans vattenkrig.
Alla deltar, oavsett om man vill eller ej.
Framme i Ranong gick vi in på första bästa Guesthouse, Kiwi.
När vi steg in genom dörrarna jublade personalen och log välkomnande
mot oss. En av damerna kramade om oss. Vi kände oss grymt välkomna!
I Ranong märkte vi snart att vi i princip var de enda turisterna, detta trivs
vi med. Ranong känns som "Thailand på riktigt".
Gårdagen fördrev vi med att gå på en marknad och ta oss en trip till några
heta källor. Källorna var uppenbarligen inte av de svalkande slaget så vi
undvek att bada. Vattnet var oboy-färgat men barnen badade glatt.
Idag tog vi oss en rekordsnabb trip till Burma. Anledningen var att få
ett nytt visum, så att vi kan stanna i Thailand trettio dagar till.
I Burma skulle man överlämna tio US-dollar och detta fixade Guesthouse-
föreståndaren åt oss. Vi fick en helt ovikt, alldeles platt sedel, som ny.
Om inte sedeln skulle vara alldeles fräsch och krispig skulle inte vakterna
i Burma ta emot den förklarade föreståndaren.
Vi fick frakta sedeln i en bok så att den absolut inte skulle vikas.
Adam från England skulle göra samma visumstrip som vi, han skrämde upp
oss med orden: "Trevligt med sällskap, hoppas att ni har rika föräldrar när
Burma tar oss som gisslan". Vi log lite smått.
Väl framme med den lilla båten i Burma föreställde vi oss att en militärtrupp
skulle ta emot oss, rata våra dollar och sätta munkavle på oss.
Det var nästan med besvikelse vi konstaterade att inte en enda militär syntes
till.
Tre snälla gubbar tog emot oss. Kikade på vårat pass och skickade oss tillbaka
till Thailand med trettio dagar mer att spendera. Tack så mycket.
Koh Samui.
Koh Samui beskrivs i Lonely Planet som "en vacker kvinna men med
alldeles for mycket smink".
Vi har fått tag i ett fint boende här på Lamai bay, något som vi verkar ha
blivit experter på.
Igårkväll gick vi runt och kikade på all shopping, det vimlar av marknadsstånd
på gatorna. Vi är dock sådana som nojer oss med att titta och klämma,
spenderar pengar gor vi for tillfället endast på boende, mat och solkräm.
Vi borjar fatta poängen med Lonely Planets beskrivning. Man ser inte själva
landskapet och bebyggelsen for alla souvenirprylar.
Vi trivs trots detta riktigt bra och strosar mest kring på måfå denna dag.
Solen är självklart riktigt svettframkallande men vi känner oss lite for rastlosa
for stranden. Idag blir det istället tid for pyssel och babbel.
Nu har Per haft sonder de fjärde solglasogonen på resan.
Det är ett mysterium hur han lyckas knäcka de på mitten hur forsiktig han än
är. Låna därfor aldrig ut solglasogon till Per.
Nu har det gått så långt att han sneglar på Linas och verkar vilja att de ska
bli trasiga av ren avundsjuka, ty dessa har hon haft hela resan utan en enda
skråma.
Koh Pha Ngan.
den inte fallit oss helt i smaken. Ön är skräpig!
Vi har nu tagit oss till västra sidan av ön, som inte på något vis är
renare men vi har ett utomordentligt fint boende och stranden som
ligger intill är riktigt mysig och folktom.
Den femte april firade vi Pers födelsedag med mycket och god mat.
Våra dagar här på Koh Pha Ngan har varit riktigt lugna o avkopplande.
Vi läser mestadels hela dagarna och håller till i någon av alla
hängmattor.
Varje dag tar vi oss också en tio minuters promenix till Seven Eleven,
mest för att de har AC där inne men också för att lyxa med en glass
eller islatte.
Vårat underbara boende.
Eftersom boendet (som vi endast betalar 20 kronor var per natt för)
har charmat oss rejält så har vi absolut inte haft någon brådska härifrån.
Vi ger oss inte ut på nya äventyr förän den tionde.
Per tackar masvis för alla Grattis
som på ett eller annat sätt nått oss.
21-åringen lyxar!
Första april.
Tao så har vi båda nu tatuerat oss. Per valde att placera
två söta delfiner på skinkan medan Lina var något djärvare
och tatuerade morrhår på kinderna. Bilder kommer senare.
Vi är alltså fortfarande kvar på ön Koh Tao, eftersom själva
mottot på denna resa är "ingen brådska". De två veckor som
Marianne o Anders var i Thailand gick i rasande fart.
I skrivande stund är de i luften på väg till Sverige.
Bröderna Eriksson spenderade tre dagar till att utforska havets
alla hemligheter. Dykningen gick kanonbra, men eftersom det
var två år sedan de dök sist tyckte de att en uppfriskarkurs var
på sin plats.
Det visade sig att Koh Taos vatten innehöll mycket fina koraller
och fiskar. Ett dyk skiljde sig dock från de andra, då bröderna
valde att vara med i städningen av bottnen den dagen då Koh Tao
hade sin "Cleanup-festival".
Festivalen visade sig vara ett riktigt festligt tillhåll på lördagskvällen
med ett riktigt bra band från norra Thailand.
Anders stod också för mycket av underhållningen. Han köpte en
Bucket (en liten hink med hälften thai-rom och hälften red bull blandat)
denna bjöd han frikostigt på men av någon märklig anledning verkade
det som att rommen endast hamnade i Anders mage,
medan vi fick red bull-en.
Imorgon far vi vidare mot grann-ön Koh Pha Ngan som endast ligger en
och en halv timme härifrån med båt. Vi antar att vädret är lika kanonbra
och hett där som här.
Nu ska vi gå o köpa ananas för 6 kronor!
