LinaPer

Våra ben värker som sjutton, men stopp o belägg..
.. Det är bäst att vi tar allting från början.

För några dagar sedan (tidräkning existerar knappt längre, alla dagar känns
som julafton) åkte vi från Ranong med en nattbuss mot Bangkok.
Guesthouseföreståndaren i Ranong sa till oss att värdinnan på nattbussen
inte kunde någon engelska, därför skulle vi bara hänga på som iglar då det blev
stopp vid en rastplats för att se till att även vi skulle få någon mat i magen.
Vi gjorde som vi blev tillsagda.
Då bussen stannade följde vi våra reskamrater hack i häl och fick precis som
de andra resenärerna äta gratismat. 

Vi var framme i Bangkok vid femtiden och tog då en ny buss mot Chiang Mai.
När det blev rastningsdags på denna turen gjorde vi precis som vid det
föregående stoppet. Vi hängde på våra medpassagerare mot en servering.
De flesta gick dock på toaletten så vi tog tillfället i akt att ställa oss längst fram
i matkön. 
Serveringspersonalen tittade på våran bussbiljett och sa att matkupongen
saknades. Vi såg undrande ut. Personalen orkade inte med något krångel
med tröga svenskar så de gav oss lite gratisris med tillbehör.
Det var i detta läget som vi märkte att ingen av våra medpassagerare åt. 
Ingen hade matbiljett. Inte dom, inte vi. Det gick upp för oss att vi hade
snikat åt oss maten. Men vaddå? Man ska vara lite om sig och kring sig!

Trots våran fräckhet kom vi fram helskinnade till Chiang Mai, staden i norra
Thailand (som inte är ett dugg kall på nätterna). Vi går som i en bastu hela
dagarna. Här är det varmare än vad det någonsin varit, men trots att vi svettas
mer än vad vi gjorde i pubertetsåldern så går det fint.
Vi börjar antagligen bli vana med värmen.

Här i Chiang Mai installerade vi oss på "Grace Guesthouse", där de serverar
både indisk o thailändsk mat. Per fyller sin mage med det alldeles speciella
kaffet framställt av det alldeles speciella folket i de närliggande bergsbyarna.

Vi har vandrat som sjutton gata upp och gata ner. På kvällarna fylls gatorna
med marknadsstånd och vi kan inte låta bli att titta, klämma och köpa.
Vi har båda två blivit enormt skickliga på att pruta. Nuförtiden ingår prutningen
i vår vardag så till den milda grad att vi är rädda för att glömma bort oss då vi
kommer hem och ska handla på ICA.
Ikväll utforskade vi söndagsmarknaden som sträckte sig flera kilometer åt
flera håll. Våra ben värker som sjutton.
Tidigare idag lyxade vi med bio för 90 baht / biljett (18 kronor).
Vi såg "Vantage Point" och den var definitivt inte värd en krona mer.



En parantes för er som orkar:
I Ranong köpte Per sitt femte par solglasögon. Dessa var jättefina.
Lina köpte också ett par. Dessa fick Per låna då han glömde sitt femte par glasögon
i en taxi mellan buss-stationerna i Bangkok. Ingen av oss blev förvånade över förlusten.
Nu har Per inhandlat sina sjätte och förhoppningsvis sista par solglasögon.
Håll tummarna!